Trots, missnöje & en massa grin
19:34:58 Lo 1-2 år » Kommentarer(10) «
Känner igen mig så väl. Massa massa gnäll och alltid mot mig. Skriker och slänger sig på golvet om hon inte får som hon vill. Slänger grejer, slåss, och gör också allt hon inte får.
Jag gör som du, ger mig inte. Plockar bort henne från där hon är om hon gör något hon inte får. In på hennes rum om hon slåss/nyps eller annat dumt. Försöker vara konsekvent och sätta tydliga riktlinjer, men det är inte alltid så lätt. Jag tror tyvärr inte det finns mycket att göra än att inse att de prövar sina gränser om och om igen. Någon gång ger de förhoppningsvis upp...
Kram till er!
Jag har märkt att när Felicia börjar med sina fasoner är det enklast att "lura" henne med något annat. En film, en banan, nån leksak, eller i värsta fall min mobil eller nå annat hon egentligen inte "får" leka med. Alla medel är tillåtna i krig ;)
Åh, vet precis hur det är. Sånna perioder har kommit och gått länge här hemma. Och faktiskt tycker jag det bli värre varje gång. Har dock inga direkt tips. Det är bara att kämpa på och något jag kör stenhårt på nu mera är att om hon inte är snäll och lyssnar då lyfter jag in henne på sitt rum och säger att hon får stanna där tills hon är snäll och gör som jag säger. Oftast blir hon ännu mer hysterisk men kommer på en gång och ska kramas och säga förlåt och sedan lyssnar hon, iaf ett tag. Det räcker sällan med vad jag än säger, gör eller lockar med så ibland får man bara ta henne under armen och in på hennes rum, och visa att nu är det bra och det är jag som bestämmer. Men det är ju skit jobbigt. Du ska se att det snart vänder igen. Kram
Demian är också i en jobbig fas just nu. Missnöjd hela tiden som, han verkar inte alls veta vad han vill. Sover oroligt med. Har inga tips med skickar massvis med styrkekramar <3
Så är det hemma hos oss med, lite påfrestande men det är bara att härda ut. Idag kastade Embla min mobil rakt i huvudet på mig, då fick jag verkligen tänka på att andas ;)
Jag kan pigga upp dig med en lite napp tävling på min blogg :)
Trots är aldrig roligt och man kan ju gå i taket av all jäkla grin och skrik. Man blir ju gråhårig. :p
Precis samma här. I vissa stunder är hon världens underbaraste och man blir riktigt imponerad över hur duktig hon är. Men sedan är de som om de bara blir precis tvärtom istället och hon börjar skrika och gnälla till säg saker, och kastar sig på golvet och skäller på mig om hon inte får sin vilja igenom. Men jag märker också att ju mer konsekvent jag är och inte ger med mig, ju mer lär hon sig. Även om de kan vara riktigt tufft ibland. Magnus brukar kunna skämma bort henne rätt så mkt och hon får ofta som hon vill för honom. Ett tag så skulle hon absolut inte sitta i sin matstol och äta utan antingen stå på en vanlig stol så hon når alla saker på bordet eller också sitta i Magnus knä. Annars åt hon inte sin mat. Men så när också Magnus blev konsekvent och sa ifrån redan nästa dag så satt hon snällt i sin stol och åt och har gjort de sedan dess. Dock har hon börjat försöka testa oss igen men de är bara att stå på sig :) De förstår betydligt mer än vad man tror.
Kämpa på kära du! Vi är många som vet hur du känner, och vi finns här <3
Melker är exakt likadan nu, testar gränser nå så fruktansvärt. Vissa dager har man lust att sälja ungen, eller säga upp sig som mamma ;) Skämt åsido. Men, de flesta jag känner med barn i samma ålder verkar ha det likadant nu, en fas precis som alla de andra de gått igenom.. Precis som för er så trotsar han inte pappa lika mycket, har läst nånstans att de alltod är värst mot mamman, då de har ett band till oss på ett annat sätt eftersom vi burit på dem nio månader. Skickar över lite styrkekramar!
Jag kan verkligen känna igen i dina tankar och visst känns det hemskt att låta sitt barn gråta när det inte får som det vill. Men att vara konsekvent är nog A och O. Det är jobbigt i början men åh vad man kommer ha behållning av det sen. Tråkigt också att hon "vågar" vara mer tuff mot dig än sin pappa. Så där är Lilly också ibland och gissa om man känner sig som världens sämsta mamma då. Det kan nog också bara vara en fas, hon kommer nog ge sin pappa hans beskärda del av trubbel också. Just nu är det vara att stå ut och komma ihåg att det man gör för barnen gör man för att man älskar dem... även om de inte förstår det just nu :)
Det kommer ge med sig med tiden, nånstans fastnar det man säger ändå eftersom det blir folk av de flesta, brukar påminna mig själv om det när det känns som att man har en alien hemma istället för ett barn.
